Jag är fast under en stjärnhimmel av kaos. Ligger på rygg, tittar upp mot det klara mörkret ovanför mig. Alla stjärnor är där, men jag hittar inte dig. Jag söker, men jag får inga svar. Letar i stjärnornas tecken efter det som kan visa mig vägen, till den starkast lysande stjärnan av alla. Till dig.
180 dagar har passerat, en oändlighet sen jag såg dig för sista gången. Men inte ens i närheten av den oändlighet av saknad du lämnade efter dig. Och den oändlighet av tomhet som vi kommer bära med oss resten av våra liv.
Svävar runt i ett ingenting av ilska, förtvivlan och maktlöshet. Mest ilska för att livet var så orättvist mot just dig, min älskade Liam. Så arg för att du inte får vara här, den som älskade livet mest av alla. Förtvivlan över att du inte fick uppfylla dina drömmar. Maktlöshet över att jag inte visste att det skulle sluta så här.
Tittar på alla bilder av dig i telefonen, drömmer mig tillbaka till alla fina stunder som vi hade tillsammans. Det är svårt, det skär djupt i hjärtat, trodde att vi skulle få många fler minnen tillsammans. Fastnar för speciellt en bild på dig, där du hade det bra. Solen i blicken och en glass i handen. Kan inte få nog av att se på dig.
Här nere på jorden, på platsen där vi kan minnas dig för alltid har någon gjort två hjärtan i snön. Jag vet inte vem, men är så tacksam över att någon mer tänker på dig.
En dag, när jag är bland stjärnorna med dig, då lovar jag att aldrig släppa taget om dig. Då ska vi forma ett eget stjärntecken, du och jag min älskade stjärna. I oändligheten.
Liam ♡∞
