Dagen som jag som kommer att vara mest jobbig att ta sig igenom börjar närma sig. I morgon är det dagen du skulle ha fyllt 15 år.
Om jag hade kunnat så skulle jag helst av allt velat somna nu och vakna den 17:e januari. Men jag vill också att det ska bli en fin dag att minnas dig. För det är din dag. Men jag är så rädd att minnet av dig ska bleka, suddas ut. Hur du pratade, hur du rörde dig, hur du luktade, hur du såg ut. Livrädd för att glömma dig.
Kommer nog att vara nere hos dig större delen av dagen. För det finns ingen annan plats jag hellre vill vara på. Att sitta nere hos dig ger mig ro, det är en plats att vara nära dig, få släppa ut tårarna som byggs upp under dagen när man ska vara ”som vanligt”. Men jag kommer aldrig att bli som vanligt igen. Livet har blivit en lång väntan. En lång väntan tills jag får hålla om dig igen.
Liam, jag älskar dig till evigheten. 