Fick äntligen tid till att sitta hos Liam en lång stund igår kväll, blev mer än en timme hos honom. Bara Liam, jag, månen och stjärnorna. Även om jag är hos honom minst två gånger om dagen så känns det som om jag inte har så mycket tid för honom. Saknar honom så vansinnigt mycket. Känner mig så maktlös.
Bär på en känsla som jag inte kan greppa, en tanke att det här är för resten av mitt liv. Kan bara snudda vid denna tanken, att han är borta för alltid. Det är så svindlande. Att jag aldrig någonsin mer kommer att få hålla om honom. Orkar inte ta in det. Det går inte. Vill bara ha honom tillbaka.
Det är en känsla av en grym och brutal tomhet. Tomheten Liam lämnade efter sig går inte att fyllas. Ett stort svart hål. Och ensamheten. Känner mig så fruktansvärt ensam utan honom. Känner mig som en ihålig människa, en kropp som går runt med tomma leenden, skrattlösa skratt. Ensam. Tom. Och för varje dag som går utan honom så blir oket tyngre, ensamheten ännu mer ensam, tomheten ännu mer tom. Orkar inte.
Saknar dig, Liam.
Liam ♡⇢∞
