Liam, du lämnade kvar något hos oss efter att du gått vidare. Du lämnade tomheten med oss. 20 veckor har nu gått sedan du bestämde dig. Varför tog du inte tomheten med dig? Tomheten ekar överallt, den bränner, smärtar så oerhört. Tomheten är den där tystnaden när din röst inte hörs längre, den där tomma stolen vid köksbordet, det där förslaget att bara hitta på något. Men tomheten som gör störst hål i min själ är att du inte är här med oss längre.
Jag vet inte om jag klarar av den här tomheten längre. De senaste dagarna har varit svåra, tiden på året som var din tid. Fantasin och förväntningarnas tid. Glädjens tid. Din tid. Du älskade julen, det magiska med den. Nu passerade den utan känslor. Utan glädje, utan sorg, utan vrede. Det var bara tomt. Vi gjorde så gott vi kunde för Julia, för att hon skulle hade så bra som möjligt. Hon ör helt fantastisk, men hon saknar dig så otroligt mycket. Men vi fick aldrig julklappen som vi mest att av allt önskade oss.
Tomheten håller oss i ett järngrepp som vrids åt lite hårdare för varje dag utan dig. Jag vet inte hur jag ska bryta mig loss. Känns som om mitt hjärta går sönder en liten bit varje dag.
Liam, jag saknar dig. Önskar att jag kunde få tillbaka dig. Längtar efter dagen jag får vara med dig igen.
Liam ♡⇢∞
