Liam, min älskade ängel. Jag tänker mycket på vart du är, om du har det bättre där du är, om du har fått frid i sinnet. Jag tänker på dig konstant, ibland med tårar på kinderna, men mestadels med tårar inombords. Jag är rädd inför framtiden utan dig, jag vet inte hur jag ska klara av den. Men jag måste, för Julias och din mammas skull. Jag är också rädd för att jag någon gång ska tänka mindre på dig, att jag ska sakna dig lite mindre. Jag vill att det ska göra lika ont i kroppen om 59 år som det gjorde för 42 dagar sedan och som det fortfarande gör. För då vet jag att jag saknar dig, älskar dig och bara vill ha tillbaka dig.
Allting känns fortfarande så overkligt på något sätt, som att man har fastnat i en grym dröm som aldrig tar slut. Jag vill bara vakna upp och att du är med oss här på jorden igen, att du sitter i soffan framför TV:n och tittar på en film, precis som du brukade göra.
Liam, jag önskar att jag hade fått säga att jag älskar dig en miljon gånger till, eller bara en gång till. Jag önskar att jag bara hade fått ge dig tusen pussar till och fått hålla om dig i en evighet, en sista gång. Vill bara att du ska veta att du är så fin och helt perfekt som du är, oavsett vart du är.
Liam, du ska veta att jag försöker kämpa på, jag har börjat jobba igen, först små steg och sedan lite till. Försöker hålla mig upprätt, det kanske ser så ut från utsidan. Min inombords skriker hela kroppen av saknad och tomhet. Munnen pratar på med allt och alla, men hjärtat vill bara ha dig här igen.
Sov gott, vi ses en annan gång.
Liam ♡⇢∞