Dagarna går sakta framåt. Det känns fortfarande så overkligt att du inte finns här med oss längre. Jag vill inte förstå det. Det går inte.
Det har snart gått sex veckor sedan du gick din egen väg, lämnade oss i förtvivlan. Det känns som en evighet sedan jag såg dig för sista gången. Ditt rum står så tomt, så öde. Det ekar i huset. Jag saknar ljuden av dig. Du var alltid så närvarande, du hade alltid någonting för dig. Men nu är allting så stilla. Din energi är för alltid borta. Det är så fruktansvärt tomt utan dig.
Det är så orättvist på något sätt, att livet går vidare utan dig. Det som alltid var vi fyra. Och nu är det bara vi tre kvar. Jag vill kunna stanna tiden, för du är inte här. Jag sitter här och väntar, när ska ytterdörren öppnas igen? När kommer du hem? Jag vill bara att du ska komma hem igen. Bara en sista gång, så att jag får säga att jag älskar dig, en gång till.
Du ska veta att jag alltid kommer att älska dig. Men det gör så ont i mig att du inte är här och det är ett djupt sår i mitt hjärta som aldrig kommer att läka.
Liam, jag älskar dig till evigheten.
♡⇢∞