Älskade Liam, jag är nere hos dig varje kväll, oftast ganska sent, men då får vi vara ensamma. Ställer massa frågor till dig, säger godnatt. Berättar för dig hur mycket jag saknar dig, älskar dig. Jag får aldrig några svar. Det är bara mörkret som gör sig påmint, vinden som sveper sin kyla om en. Ibland blandar sig regnet med tårarna som rinner nedför mina kinder.
Dagarna passerar så sakteliga förbi, jag gör så gott jag kan för att ta mig framåt, hålla mig upprätt. Hålla skenet uppe, fasaden på plats. Försöker hålla mig sysselsatt för att skingra tankarna, för att få lite ro, men det är svårt, tar mycket energi. Detta är mitt nya jag, kommer aldrig bli som förr.
Men du är där hela tiden, kan inte slå bort tankarna på dig. På alla fina minnen vi fick tillsammans, hur fantastisk och speciell du var. Är. Men tänker ofta på hur du hade det när du tog ditt sista andetag. Om du var rädd. Ensam? Likgiltig? Eller rent av lättad? Visste du inte hur mycket vi älskade dig? Trodde du inte att vi skulle sakna dig? Jag önskar att jag hade fått något svar, ett litet tecken, fått ro. Är ledsen för att jag inte var där. Förlåt.
Livet är tomt utan dig, Liam. Det kommer det alltid att vara. Det är svårt, vet inte hur jag ska bära mig åt, men ska göra allt jag kan för Julia, för din skull. Hon förtjänar inget mindre än så.
Liam ♡∞