Hej älskade Liam. Idag är det tre månader sedan du lämnade våra liv i ett fullständigt kaos. Ett kaos med så oanade proportioner, utan en chans att ta in vidden av det. Det som hände. Det oåterkalleliga. Det brutala. Det smärtsamma. Tre månader i moll har passerat så sakteliga, det märkliga livet utan dig. Ett liv som jag inte kommer att kunna vänja mig vid. Ett liv som jag inte vill vänja mig vid. Tanken att du aldrig någonsin mer kommer hem igen är så surrealistisk. Jag börjar ana den, men de tanken är så främmande att jag inte kan, eller vågar, tänka den. Jag kan inte tro på den. Det går inte.
Jag försöker hanka mig fram. Tar på mig masken på dagen, försöker hålla mig upprätt. Gör det jag ska. Ler och skrattar, men utan glädje. Försöker vara som vanligt, men det går inte. Jag pratar på, pratar på autopilot, men ingen förstår. Under ytan är inget som det ska. Något är fel, det är något som fattas. Du. Något är trasigt, kan aldrig bli helt. Hjärtat är skrot. För evigt.
Sorgsen är mitt nya normala. Tårarna är där hela tiden, men de syns inte alltid. Men tårarna är inte för mig. Dem är för dig. För att du inte fick chansen. Chansen att leva ditt liv. Ditt fantastiska liv. Skapa dina minnen. Uppfylla dina drömmar. Utforma din framtid. Ett liv, en framtid som jag vet hade varit underbara, helt perfekt. För det var så du var, helt perfekt. Du hade allt.
Liam, jag kan inte beskriva hur mycket jag saknar dig. Hjärtat knyter sig. Det skaver och värker. Tomheten och saknaden är fysisk. Men jag vet, en dag kommer jag att få träffa dig. En dag då vår energi blir till ett. En dag då jag får hålla om dig igen. Och jag lovar, då kommer jag aldrig någonsin att släppa taget om dig, aldrig någonsin.
Sov gott, älskade Liam. Jag älskar dig och saknar dig så vansinnigt mycket.
Liam ♡⇢∞