Elva veckor. Sjuttioåtta dagar har snart passerat. En evighet utan dig. Vårt liv står på paus, men runt om oss fortsätter allt som vanligt som om ingenting har hänt.
För oss kommer ingenting bli som vanligt igen. Jag åker till dig på morgonen, säger godmorgon till dig. Tårarna forsar ner för mina kinder, har svårt att lämna dig. Tar på mig masken, åker till jobbet och försöker så glad ut. Oberörd. Men under masken så är livet ett kaos. Får inte ihop det. Försöker hålla ihop, hålla mig upprätt. Tar av mig masken. Åker hem, allting påminner om dig. En enorm tomhet. En brutal tomhet. Jag åker ner till dig igen och säger godnatt. Det är så fridfullt hos dig. Du ligger där i din ensamhet. Tårarna rinner, det hugger i bröstet. Jag kan inte krama dig. Kan inte lämna dig. Kommer hem, försöker sova men du är där hela tiden i mina tankar.
Önskar att jag kunde få ett svar. Vad var det du bar på? Varför gav du mig inte chansen? Varför sa du inget? Tänkte du inte på oss? Du hade ju så stora planer, vackra drömmar. Du skulle ju skapa så många minnen med oss, du hade ju hela livet framför dig. Det som hade börjat så bra. Du var så fin, så fantastisk.
Vet inte hur jag ska ta mig loss från maktlöshetens grepp. Tomheten sliter mig i tusen bitar. Hur ska det någonsin bli bra igen? För den enda som kan göra det bra igen är du.
Om jag bara hade fått chansen att säga hejdå till dig. En sista kram.
Liam, jag älskar dig till evigheten.
Liam ♡⇢∞